27/1 2012, Hur jag mår idag

2012-01-27 | 00:52:09

Hejsan!

Idag är det ca 8 månader sedan jag opererades. Jag mår väldigt bra och för cirka en månad sedan fick jag börja träna igen. Jag tränar just nu på gym, vilket jag tycker passar mig bäst. Då kan jag själv bestämma vilka övningar jag vill göra och hur hårt jag vill köra. Jag är (och har alltid varit) en väldigt sportintresserad tjej som älskar att träna. Jag känner väldigt ofta av min rygg när jag tränar eller efter en träning. Detta gör mig rätt frustrerad, med tanke på att jag vill så gärna men att ryggen hindrar mig lite på grund av smärta. Det är väldigt jobbigt när man vill, men inte kan. Ett exempel är skolidrotten. Där gör vi ofta övningar som jag vet inte är något bra för min rygg och då kan jag inte vara med på dem, hur mycket jag än vill. Som tur var har jag en grym idrottlärare som förstår :)

 I måndags (23/1 2012) var jag på spirometri. De ville se min lungkapacitet efter mina komplikationer med min lunga. Om några dagar får jag svaret från undersökningen och jag hoppas verkligen att det är som det ska vara. :)

Ibland kan jag känna av min rygg. Det kan till exempel vara om jag har suttit för länge. Då blir jag väldigt stel i ryggen och går lite krökt. Därför är det viktigt för mig att inte sitta för länge utan ställa mig upp lite då och då. Jag ska också tänka på att inte bära för tungt så jag inte belastar ryggen för mycket.

Jag ångrar verkligen inte att jag opererade mig. När jag fick reda på att jag skulle göra en operation så ville jag inte det. Men allting har blivit bättre efter operationen så om det är någon som läser och står inför valet till en operation. Tveka inte! Visst, du kommer ha lite ont i början men det är som sagt bara i början. Efter något år kommer du inte ha några besvär alls, så tveka inte :)

Efter allt som har varit med min rygg och mina komplikationer har jag haft väldigt tur att mina föräldrar och släktingar jobbar inom sjukvården. De har fått trycka på för att jag ska ha fått rätt behandling.

Om det är något ni undrar över så är det bara att skriva en kommentar så svarar jag så snabbt jag kan.


Där inne sitter man när man gör en spirometriundersökning
(Bild tagen från google)

Kram
Sara

8 månader och 16 dagar efter operationen

Före och efter bilder

2012-01-25 | 00:12:16
Före min skoliosoperation var min krök ca 56 grader och efter operationen är den ca 11 grader.

Före operationen:



Efter operationen:


Komplikationer efter operationen

2012-01-24 | 23:56:35
Efter min skoliosoperation fick jag komplikationer.
Dagen då jag skulle åka hem från sjukhuset hade jag lite svårt att kunna kissa. Tidigare hade det gått bra, men den dagen kunde jag det inte. Jag fick ändå åka hem men när vi kom hem gick det inte heller. Det var helt omöjligt. Vi fick åka in till akuten med tanke på att jag inte hade kissat sedan dagen innan. På akuten tömde de mig med kateter och jag hade cirka 700 ml ii blåsan. Vi fick med oss katetrar hem så om jag inte skulle kunna kissa på natten att så att jag slapp åka till sjukhuset igen, med tanke på att jag mådde jätte dåligt. På natten kunde jag fortfarande inte så vi fick tömma igen. Morgonen efter gick det fortfarande inte så min pappa ringde Hans Tropp, han som opererade mig, och han ville att vi genast skulle åka tillbaka till Linköping för att göra undersökningen och se så att det inte hade hänt något i samband med operationen. Jag tömdes en gång till innan vi åkte ner till Linköping. Där fick jag bland annat göra en till magnetröntgen och sedan åkte jag upp på avdelningen igen. Röntgen såg helt ok ut. På avdelningen tömdes jag flera gånger till och det började också komma blod ur katetern. Då blev vi ororliga för om det var blod inne i min blåsa så då fick de undersöka det mer och det blev ytterliggare tömningar. Det gjorde så otroligt ont kommer jag ihåg och det var en massa olika läkare runt mig. Att bara kunna göra något så eneklt och vanligt som att kissa kan bli en väldigt stor grej. Jag fick stanna där på sjukhuset över natten och sedan på morgonen kom kissandet så småningom igång igen.

Några dagar efter min hemkomst från Linköping mådde jag så illa att jag spydde hela tiden och kunde inte behålla någon vätska. Min mamma beslutade att jag skulle åka in till sjukhuset igen så att jag inte blev helt uttorkad. Jag blev inlagd på barnkliniken och fick ligga inne i ca 5 dagar. Sedan fick jag åka hem igen men kunde inte vara hemma så länge innan nästa problem kom. 

Efter ett par dagar hemma fick jag komplikationer med ena min lunga och lungsäck. I min operation var de tvungna att punktera min lungsäck, vilket resulterade i att jag fick ha ett bülowdrän. När man såg att det inte kom någon vätska ur dränet beslutade man att ta bort den. 

Två-tre veckor efter min operation började jag få väldiga bröstsmärtor. Jag klarade inte av att vara upp några längre stunder utan jag var mest sängliggande.

En kväll hade jag väldigt hög feber och då bestämde mamma och pappa att vi skulle åka in till akuten. Där kunde de dra slutsatsen att jag hade en massa pleuravätska i min pleura (vätska i min lungsäck). Jag blev inlagd igen och det sattes genast in ett nytt drän. Min lungsäck tömdes på 1,6 liter pleuravätska. När det inte kom ut någon mer vätska drogs dränet och jag gjorde en röntgen för att se om det fortfarande fanns någon vätska kvar. Vilket det gjorde.

Ett nytt drän sattes in och då tömdes lungsäcken på ytterliggare 1 liter. Jag fick träffa olika thoraxläkare, varav en (kommer tyvärr inte ihåg namnet) var en riktigt härlig person. Hon brydde sig verkligen om sina patienter och var väldigt mån om att ge den bästa vård hon kunde.

Efter all vätska jag hade i lungsäcken (sammanlagt 2,6 liter) var nederdelen av min vänstra lunga helt ihopklibbad. Detta ledde till att jag hade svårt att andas. Jag fick olika övningar som jag skulle göra för att blåsa upp lungan. Vilket jag lyckades med, men det krävdes i stort sett hela sommaren tills den var som den skulle vara. Jag fick även medicin, diclofenac, att äta under ett par veckor för att jag inte skulle få någon inflamation.

Efter en vecka, när all vätska var borta och jag var på bättringsvägen fick jag åka hem. Det var dagen före midsommarafton så jag var väldigt glad över att få spendera midsommaraftonen hemma och inte på sjukhus. Tyvärr missade jag skolavslutningen och balen i nian vilket är väldigt tråkigt, men that's life! 

Jag vill tacka min familj, släkt och vänner som funnits vid min sida till 110 %. Ni har verkligen varit ett stort stöd för mig och jag skulle aldrig ha klarat detta utan er! ♥


(Bild tagen från google)



Bild på mitt ärr när jag har agrafferna kvar

12/5 - 19/5 2011, Dagarna efter operationen

2012-01-24 | 22:29:49
Dagarna efter min operation sov jag mest. Jag var mycket illamående och hade även ont. Jag fick flera olika mediciner. Det var bland annat medicin mot magen, smärtan och illamåendet. Varje natt fick jag medicin klockan tre och fem. Jag brukade alltid vakna innan det och ha ont, så det var en lättnad när de kom med mer smärtstillande. På natten sov alltid någon av mina föäldrar hos mig inne på rummet och varje natt var jag tvungen att väcka dem för jag behövde hjälp att ändra position. Jag fick för ont i ryggen om jag låg för länge på rygg. Jag minns ingenting av de två-tre första dagarna efter min operation.
 
Tre dagar efter min operation kom min storebror och storasyster på besök, men detta minns jag inte så mycket ifrån. Det enda jag kommer ihåg är att min storasyster stod och torkade tårarna vid min säng. Jag satt upp några gånger varje dag, men det var inga långa stunder. Det var i stort sett att sätta sig upp och sedan ville jag lägga mig ner igen. Första gången jag stod upp var fem dagar efter operationen.
 
Storebror Daniel på besök
Storasyster Elin och mamma

Några dagar efter min operation drogs det bülowdrän jag hade. Några gånger varje dag var jag tvungen att andas i en CPAP. Det är en mask och i den är det ett luftmotstånd som man ska andas i. Jag tyckte det var obehagligt i början, men jag vände mig vid det.
 
Dagen innan jag skulle åka hem knackade det på dörren och in kom en rosa clown. Jag tror hon blev lika förvånad som jag blev, haha! Hon hade nog väntat sig ett litet barn och inte en tonåring. Hon hade i alla fall med sig en ukulele, men jag tror hon insåg att jag nog inte ville höra när hon spelade. Vi pratade lite och sen gick hon.

Jag tror det var den sjätte eller sjunde dagen som jag gick en liten längre sträcka. Då gick jag och min sjukgymnast på Linköping ut till trapphuset för att jag skulle prova gå i trappor. Det skulle man göra innan hemresan. Hela den dagen hade jag mått jätteilla och knappt kunnat varit uppe någonting. Jag kommer ihåg att jag var fast besluten att gå de där trappstegen, trots att jag mådde illa, som jag behövde så att jag skulle få åka hem. Jag längtade hem till min säng, hela min familj och GOD mat. Maten på Linköpings sjukhus var inte att rekommendera.
 
Sju dagar efter min operation kom Hans Tropp och andra läkare in till mig på morgonronden. De tyckte att jag såg piggare ut än vad jag gjort andra dagar och de beslutade att jag kunde få åka hem dagen efter, torsdagen den 19 maj.
 
Dagen efter bar det iväg. På morgonen kom en ambulansperson med en bår in till mitt rum. Jag minns att den var stenhård och kall, men det var inget jag tänkte så mycket på. Mina tankar var på ett helt annat håll. Att jag snart var hemma! De lastade in mig i sjuktransporten som skulle ta mig hem och min papap satt bredvid mig inne i minibussen. Vi åkte en omväg hem för att slippa så krokig väg som det annars är från Örebro till Linköping. Hemfärden tog några timmar och direkt när jag kom hem gick jag och la mig. Mina krafter var helt slut och jag somnade nästan direkt. På kvällen fick jag äntligen god mat, dock åt jag i sängen för jag orkade inte sitta uppe.


På vägen hem :D
 
Det här är i princip allt jag minns från min sjukhustid.

10:e maj - 11:e maj 2011

2012-01-24 | 20:48:03
Det var den 10 maj, 2011 som jag blev inskriven på Linköpings sjukhus. Jag skulle operera mig för skolios dagen efter, alltså den 11 maj. Vi blev inskrivna klockan tio på morgonen och efter inskrivningen åkte jag upp på avdelning 15 som är barn och ungdomsavdelningen. Där träffade jag flera sjuksköterskor och de visade mig rum 431 som var det rum jag skulle ha under min vistelse på sjukhuset. Väl inne på rummet fick vi vänta rätt länge på att någon skulle komma och ge oss mer information. Efter någon timme kom det en sjuksköterska och gav oss ett schema över hur dagen skulle se ut. Hon visade oss även runt på avdelningen och visade mamma och pappa anhörings köket med mera.  

Det första besöket jag var på var spirometri. Spirometri är en undersökning där de ser min lungkapacitet. Undersökningen gå ut på att man ska blåsa på olika sätt i ett rör (enkelt förklarat). Där nere fick jag blåsa i olika luftmotstånd och så vägde och mätte hon mig. Efter spirometrin åkte vi upp på avdelningen igen och så satte en sjuksköterska emblasalva på mig för att de skulle sätta en infart och ta blodprov. Efter det hade jag "lunch" innan jag skulle på röntgen. Mamma, jag och pappa hoppade sjukhusmaten och åkte ner på stan och åt lunch istället. Jag hade inte någon matlust och det var där som det brast för mig. Jag insåg vad som väntade mig, men det var inte själva operationen jag var orolig för utan narkosen. Sist jag opererade mig minns jag allt från narkosen. Det var massa människor runt omkring mig och jag ville bara därfirån. Jag var orolig över att det skulle bli samma sak igen.   

Efter maten gick vi tillbaka till sjukhuset och ner till röntgen. Där fick vi sitta och vänta ett tag innan det blev min tur. Jag gjorde bland annat vanlig slätröntgen men också skiktröntgen och magnetröntgen. När röntgen var klar åkte vi upp på avdelningen och så kom en narkosläkare dit och gav oss information om hur narkosen skulle gå till. Jag minns att det besöket gjorde mig bara mer orolig, med alla slangar och liknande jag skulle ha. Narkosläkaren berättade att jag skulle ha bl.a. Ett bülowdrän, kissekateter, epiduralkateter, CVK, flera droppnålar på arm och hand m.m. Ett bülowdrän är ett dränage som blåser upp min lungsäck. Om man ska snittas på sidan är de tvungna att punktera lungsäcken för att komma åt ryggraden. Därför är man tvungen att ha ett sådant dränage efteråt så att lungsäcken blåses upp igen och att eventuell vätska töms.

Efter det tog sjuksköterskorna blodprov på mig och sedan kom arbetsterapeuten och en sjukgymnast. Arbetsterapeuten informerade mig om hur jag skulle sitta efter operationen och hon frågade bland annat om jag skulle behöva åka sjuktransport till skolan. Hon bad även om att få kontakta skolsköterskan på min skola så att de skulle ordna ett rum i skolan dit jag kunde gå på raster och liknande för att vila. 
Sjukgymnasten visade lite lätta benövningar och liknande jag kunde göra i sängen. Han sa även att vi kommer träffas senare för att göra trappövningar och ha gåträningar i korridorer.   

Den här dagen träffade jag även min läkare Hans Tropp. Jag fick reda på hur operationen skulle gå till. De skulle snitta mig på sidan och inte bak på ryggen, vilket jag visste om sedan tidigare. Därefter skulle de sätta stag m.m. och räta upp ryggraden. Han tog även fram mina röntgenbilder och visade dem. 

På kvällen blev det lugnare och då passade vi på att gå till Ronald Mcdonald-huset där föräldrar och syskon kan bo om deras barn ligger inne på sjukhus, vilket mamma och pappa skulle turas om att göra. När mamma sov en natt hos mig på rummet, sov pappa på Ronald Mcdonald huset och vise versa. Huset är som ett hotell fast mycket mer hemtrevligt. Det har flera sovrum och varje rum har eget badrum. Det finns gemensamma utrymmen t.ex. flera vardagsrum, två stora kök där varje familj som bor får tillgång till eget kylskåp m.m. Jag blev väldigt positivt överraskad och det var jättetrevlig stämning där.

På kvällen skulle jag även duscha med en speciell svamp vid två tillfällen. Svampen innehöll bakteriedödande medel. Första duschen tog jag vid åtta tiden och andra vid tiotiden. Sedan gick jag och la mig och sov hela natten, vilket förvånade mig med tanke på hur nervös jag var. Jag fastade från klockan 12 på kvällen.

Operationsdagen:

Nästa morgon blev jag väckt utav en sjuksköterska vid halvsju på morgonen. Då gick jag upp och duschade ytterliggare en gång med svampen. Efter duschen satte jag på mig mina operationskläder. Det var ett par strumpor, ett par jätte stora trosor och en rock. Sedan fick jag lägga mig i sängen som var nybäddad och så var det bara att vänta på att få rulla ner mot operationssalen. Jag fick varken dricka eller äta något. Den morgonen var jag jättenervös och händerna skakade när jag duschade och klädde på mig.

Kvart över sju rullades jag ner mot operationssalen. Min pappa följde med mig ner. Han fick ta på sig sjukhuskläder och en nätmössa precis som jag hade. Vi rullades ner till en korridor där alla som skulle opereras låg och väntade på att bli sövda. Mellan varje säng var det draperier och runt omkring sprang det människor i sjukhuskläder. Efter ett tag kom det en kille och hämtade oss. Jag rullades in till ett rum där det var några sjuksköterskor. Inne i rummet stod det ytterliggare en säng som jag fick lägga på mig på och över mig la de ett stort täcke som var uppblåst av varmluft. Min pappa var med mig hela tiden och var även där när jag blev sövd. Jag minns i stort sett ingenting mer utan sen är allt svart.  

När jag vaknade upp igen låg jag nere på IVA. Då var klockan strax efter tre på eftermiddagen och alltså hade jag varit sövd i ungefär 7 h och 30 min. Jag var väldigt dåsig på grund av all medicin och det gör att jag inte kommer ihåg någonting från när jag låg på IVA. Nere på IVA satt jag för första gången, men detta minns jag ingenting av. Jag kommer ihåg att jag delade rum med ett annat barn som skrek hela tiden.

Det enda jag minns från IVA var att jag upplevde att personalen var väldigt snälla och agerade så fort jag fick ont. På natten satt de på en stol och vakade över mig.

Efter ett dygn fick jag flytta upp på avdelningen igen.








Bilder från IVA (Inga fina men ni förstår nog att man inte kan ha plattat hår efter att ha varit sövd i nästan 8 h)

Vad är skolios?

2012-01-23 | 20:20:00
Vad är skolios egentligen?

Skolios betyder enkelt beskrivet en ryggradskrök i sidled. Skolios finns över hela världen och av de 100 000 barn som årligen föds i Sverige utvecklar ca 300 en skolios som kräver behandling (3 barn av 1000 alltså). Skolios drabbar främst flickor från tio års ålder till tidiga tonåren. Obetydliga skolioser, men som överstiger 5 grader, finns hos 8-10 procent av befolkningen. Små skolioser förekommer lika ofta hos pojkar som hos flickor, medan krökar över 20 grader hittas mestadels hos flickor.

Varför får man skolios?
Den vanligaste typen av skolios har ingen förklarlig orsak. Det kan vara ärftligt och överföras från mor till dotter eller son eller från far till dotter. I ungefär 50 procent av fallen talar man om ärftlighet.

Krök?
De flesta krökar sitter i övre delen av ryggen och är högerkonvexa, d.v.s. kröken går ut åt höger. Man mäter ryggradskröken i grader Cobb. På bilden nedan syns fyra olika sorters så kallade strukturella skolioser.

Såhär kan det se ut

En skolios som under en lång tid varit ganska oförändrat kan plötsligt ändra sig i samband med att barnet kommer in i en kraftig tillväxtfras, ofta mellan 10 till 12 år för flickor och ett par år senare för pojkar. Förändringen av kröken pågår till kotpelaren har slutat växa. Vissa skolioser, ofta över 30-40 grader, fortsätter att öka långt upp i åren, om än långsamt. Ju tidigare och ju gravare skoliosen är när man upptäcker den, desto större är risken för att skoliosen blir omfattande.

Behandling
I de flesta fall av skolios behövs ingen behandling. Läkare kontrollerar dock kröken vid regelbundna återbesök (ungefär var sjätte månad) och gör vid behov röntgenundersökningar.

Barn med skolios behöver vara aktiva. Man kan få hjälp av sjukgymnast att göra övningar, men det finns inga övningar som förändrar kröken.

Korsettbehandling kan övervägas. Man får korsett för att stoppa tillväxten av kröken. En lyckad korsettbehandling gör att skoliosen är oförändrad sedan behandlingen börjas, målet med att ha korsett är alltså inte att bli rakare. Det har dock visat att nio av tio personer som behandlas med korsett, inte blir hjälpta.  En skolios över 40-45 grader hjälps inte av korsettbehandling och då kan ett kirurgiskt ingrepp vara den enda effektiva behandlingen.

I mitt fall var korsett inget alternativ eftersom jag är färdigväxt. Min skolios visade inga tecken på att sluta öka utan snarare tvärtom och därför blev en operation aktuell för mig.

Källa: NHR.se och Sjukvårdsrådgivningen
Bild: NHR.se

23/1 Första inlägget

2012-01-23 | 00:05:40

Hej!

Nu skriver jag äntligen mitt första inlägg här, ursäkta att det dröjde :)
I den här bloggen ska jag skriva om skolios. Hur det är att ha skolios, vad skolios är och hur det är att genomgå en skoliosoperation samt hur det är efter operationen.

Kram
Sara <3

Välkommen till min nya blogg!

2012-01-15 | 18:00:53

Välkommen till min blogg! Sara är mitt namn och jag är en 19-årig tjej med skolios. Jag fick reda på min skolios när jag var ca 12 år och blev opererad för det den 11:e maj 2011. Operationen gick bra och nu håller jag på med sjukgymnastik för fullt! Vid frågor är det bara att höra av sig. Jag svarar mer än gärna! Trevlig läsning!

RSS 2.0