Caroline gästbloggar

2014-04-16 | 11:34:23
 
Hej Saras fina läsare, vad kul att få gästblogga här på Saras blogg så då kör vi väl igång direkt helt enkelt!

 

Caroline heter jag, är en 21årig tjej från Skåne och driver bloggen Tillsammans är vi starkare (www.carolinemartina.devote.se) . Jag har egentligen aldrig haft några antydningar till skolios i barndomen, puberteten eller liknande så i augusti 2010 fick jag diagnosen väldigt plötsligt. Jag hade känt att jag blivit väldigt trött och ont i ryggen när jag red min ponny och sen att min ena höft var väldigt djup.

 

Egentligen redan från början att få en diagnos så pang på när jag var sjutton år byggdes till en enorm skam och takt med att skoliosen skenade blev jag expert på att dölja. Takt med tiden gick så gick allting i rasande fart att varken jag eller nära hann med att ta in allt. Inom loppet av sju månader låg jag på operationsbordet och då hade min skolios också gått från drygt 40 grader till 62 och började trycka på organ och satte ner min lungfunktion.

 

En så stor dag för många att fylla 18 var mer en enorm rädsla som tog över för de innebar också att tiden var knapp till operationen. Jag tänkte heltiden som om de vore sista dagarna jag någonsin skulle kunna gå och jag drömde mardrömmar att jag såg min kropp aldrig mer vakna upp. Så den 13 Mars pussade jag om min ponny för sista gången, fick mitt armband runt handleden och de var också den dagen jag tvingades möta allt jag skjutit ifrån mig.

 

14 Mars 2011 började mitt nya liv. Varenda kota i ryggen fick stelopereras med två titanstag och 26 skruvar vilket inte alls var tanken från början men resulterade också i att jag kom ner i väldigt låga grader på mina båda krökar.

 

Efter sjukhusvistelsen fick jag reda på att sjukhuset gjort en Leximaria anmälan då en liter av mitt blod tvättades fel så mina blodkroppar sprängdes i blodpåsen och hann stoppas i sista sekund innan de åkte in i min kropp igen. De resulterade i att jag inte hade någon ork alls, jag orkade knappt återhämta mig, äta, komma igång och första gången jag skulle sätta mig på sängen föll allt blod. Kräktes upp mina mediciner och tuppade av flera gånger under sjukhusvistelsen. Men sakta men säkert gick de på rätt håll de var helt enkelt den psykiska kampen, kriget i huvudet, skammen och paniken som satte djupast spår.

 

Jag har svårt för att visa mig svag både för familj och vänner så att börja använda ordet skolios och ens säga ifrån när de gör ont har varit ett kapitel i sig. Drygt ett år efter operation fick jag mitt första bakslag, trochanterit i höften och strax två år efter op fick jag muskelinflammation så har gått till sjukgymnasten i omgångar och utbytt program, testat olika träningsformer för att hitta något som stärker min rygg då jag fortfarande idag är fortfarande alldeles för slapp i ryggmusklerna på min högersida.

 

Idag har jag betydligt lättare för att prata om min skolios och drömmer om att föreläsa och kunna ut och berätta min historia för andra då jag har märkt vilken effekt, påverkan de har och vilket stöd jag kan vara för andra men framförallt jag vill hjälpa andra att göra den resan jag gjort till att må bra. Någonstans i min resa när jag började landa i allt fick jag en stark känsla ”fan klara jag detta så klara jag allt”, jag kände mig lyckligt lottad att ha en så grym läkare, att jag inte hamnade i rullstolen, att jag vaknade upp efter en stor operation, att jag vågade, att jag klarade att inte gå om skolan och framförallt när jag för första gången satt upp på hästryggen igen och kände frihetskänslan under mina vingar. Jag har fått väldigt mycket respons från nära både familj, släkt, lärare som är stolta över mig som lyfter mig och jag känner mig på riktigt lycklig, sprudlande, sprudlande energi jag aldrig haft förut för jag känt av värdet av vad som betyder något, gör mig lycklig, en rysande känslan som går genom hela kroppen den känslan som gör att jag lyckas hålla huvudet kallt även när de gör ont jämt i perioder.

 

Men jag måste säga de blir bättre för varje år, man lär sig kroppen och stärker kroppen och framförallt att hantera saker. När de gäller allt har jag lärt mig att inte hålla tillbaka känslor, ventilera! De handlar inte om att gråta hysteriskt inför människor men att acceptera sina svaga dagar åtminstånde för sig själv, att det inte alltid är toppen är fine, de är okej att de känns skit ibland så länge du erkänner för dig själv och inte förtränger hur du egentligen känner.

 

De som får mig att kämpa i tuffa dalar är siktet på målet och stigen jag vandrat, att jag har mina nära väldigt nära och vetskapen att jag kan få ut något grymt av detta de sporrar mig mest, att jag faktiskt kan hjälpa andra i den process och göra något för andra. Klart jag kan sätta på en peppande låt eller bara liva upp med vänner och hitta på något men om jag tycker de känns tungt en dag accepterar jag de och plockar upp mig själv lika snabbt igen eftersom jag inte förtränger de och bygger upp till ett berg eller hakar upp på de men samtidigt betyder inte smärta = att man tvunget mår dåligt absolut inte.

 

Jag skulle vilja säga till andra gör precis de som känns bäst för dig, bry dig inte om vad som är rätt eller fel, förr eller senare faller bitarna på plats, glöm inte att du kan få fram något positivt ur de hela. Du är absolut inte ensam, håll dina nära närmst och siktet på dina mål, målet som får dig att gå genom eld. Jag imponeras ALLA som går igenom de för jag vet själv vilken kamp. Massor med styrkekramar till er som läser detta!


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Välkommen till min blogg! Sara är mitt namn och jag är en 19-årig tjej med skolios. Jag fick reda på min skolios när jag var ca 12 år och blev opererad för det den 11:e maj 2011. Operationen gick bra och nu håller jag på med sjukgymnastik för fullt! Vid frågor är det bara att höra av sig. Jag svarar mer än gärna! Trevlig läsning!

RSS 2.0