Hur en skoliosoperation går till

2012-02-10 | 19:30:42


Så här går en skoliosoperation till. De gör olika fästpunkter i kotorna och därefter sätter man stag. Stagen böjer man så som ryggen skall se ut och sedan rätar man upp ryggen. Jag vill bara påpeka att detta är en bakre ryggoperation och jag gjorde en främre. Hos mig satte de fästpunkterna på andra sidan mot vad de gör på videon.

Något de var tvungna att göra i min skoliosoperation var att kapa det parasympatiska nervsystemet. Det innebär att jag inte kan svettas på min vänstra fot och den är också alltid varamare än min högra fot. Så från och med nu kommer jag aldrig att kunna svettas om foten. Rätt praktiskt ändå! ;) Efter t.ex. en träning är foten fortfarande snustorr. Som jag sa tidigare så är den också varmare än min högra, så om jag någon gång är kall om den högra foten kan den vänstra värma den :D

/S♥

Komplikationer efter operationen

2012-01-24 | 23:56:35
Efter min skoliosoperation fick jag komplikationer.
Dagen då jag skulle åka hem från sjukhuset hade jag lite svårt att kunna kissa. Tidigare hade det gått bra, men den dagen kunde jag det inte. Jag fick ändå åka hem men när vi kom hem gick det inte heller. Det var helt omöjligt. Vi fick åka in till akuten med tanke på att jag inte hade kissat sedan dagen innan. På akuten tömde de mig med kateter och jag hade cirka 700 ml ii blåsan. Vi fick med oss katetrar hem så om jag inte skulle kunna kissa på natten att så att jag slapp åka till sjukhuset igen, med tanke på att jag mådde jätte dåligt. På natten kunde jag fortfarande inte så vi fick tömma igen. Morgonen efter gick det fortfarande inte så min pappa ringde Hans Tropp, han som opererade mig, och han ville att vi genast skulle åka tillbaka till Linköping för att göra undersökningen och se så att det inte hade hänt något i samband med operationen. Jag tömdes en gång till innan vi åkte ner till Linköping. Där fick jag bland annat göra en till magnetröntgen och sedan åkte jag upp på avdelningen igen. Röntgen såg helt ok ut. På avdelningen tömdes jag flera gånger till och det började också komma blod ur katetern. Då blev vi ororliga för om det var blod inne i min blåsa så då fick de undersöka det mer och det blev ytterliggare tömningar. Det gjorde så otroligt ont kommer jag ihåg och det var en massa olika läkare runt mig. Att bara kunna göra något så eneklt och vanligt som att kissa kan bli en väldigt stor grej. Jag fick stanna där på sjukhuset över natten och sedan på morgonen kom kissandet så småningom igång igen.

Några dagar efter min hemkomst från Linköping mådde jag så illa att jag spydde hela tiden och kunde inte behålla någon vätska. Min mamma beslutade att jag skulle åka in till sjukhuset igen så att jag inte blev helt uttorkad. Jag blev inlagd på barnkliniken och fick ligga inne i ca 5 dagar. Sedan fick jag åka hem igen men kunde inte vara hemma så länge innan nästa problem kom. 

Efter ett par dagar hemma fick jag komplikationer med ena min lunga och lungsäck. I min operation var de tvungna att punktera min lungsäck, vilket resulterade i att jag fick ha ett bülowdrän. När man såg att det inte kom någon vätska ur dränet beslutade man att ta bort den. 

Två-tre veckor efter min operation började jag få väldiga bröstsmärtor. Jag klarade inte av att vara upp några längre stunder utan jag var mest sängliggande.

En kväll hade jag väldigt hög feber och då bestämde mamma och pappa att vi skulle åka in till akuten. Där kunde de dra slutsatsen att jag hade en massa pleuravätska i min pleura (vätska i min lungsäck). Jag blev inlagd igen och det sattes genast in ett nytt drän. Min lungsäck tömdes på 1,6 liter pleuravätska. När det inte kom ut någon mer vätska drogs dränet och jag gjorde en röntgen för att se om det fortfarande fanns någon vätska kvar. Vilket det gjorde.

Ett nytt drän sattes in och då tömdes lungsäcken på ytterliggare 1 liter. Jag fick träffa olika thoraxläkare, varav en (kommer tyvärr inte ihåg namnet) var en riktigt härlig person. Hon brydde sig verkligen om sina patienter och var väldigt mån om att ge den bästa vård hon kunde.

Efter all vätska jag hade i lungsäcken (sammanlagt 2,6 liter) var nederdelen av min vänstra lunga helt ihopklibbad. Detta ledde till att jag hade svårt att andas. Jag fick olika övningar som jag skulle göra för att blåsa upp lungan. Vilket jag lyckades med, men det krävdes i stort sett hela sommaren tills den var som den skulle vara. Jag fick även medicin, diclofenac, att äta under ett par veckor för att jag inte skulle få någon inflamation.

Efter en vecka, när all vätska var borta och jag var på bättringsvägen fick jag åka hem. Det var dagen före midsommarafton så jag var väldigt glad över att få spendera midsommaraftonen hemma och inte på sjukhus. Tyvärr missade jag skolavslutningen och balen i nian vilket är väldigt tråkigt, men that's life! 

Jag vill tacka min familj, släkt och vänner som funnits vid min sida till 110 %. Ni har verkligen varit ett stort stöd för mig och jag skulle aldrig ha klarat detta utan er! ♥


(Bild tagen från google)



Bild på mitt ärr när jag har agrafferna kvar

12/5 - 19/5 2011, Dagarna efter operationen

2012-01-24 | 22:29:49
Dagarna efter min operation sov jag mest. Jag var mycket illamående och hade även ont. Jag fick flera olika mediciner. Det var bland annat medicin mot magen, smärtan och illamåendet. Varje natt fick jag medicin klockan tre och fem. Jag brukade alltid vakna innan det och ha ont, så det var en lättnad när de kom med mer smärtstillande. På natten sov alltid någon av mina föäldrar hos mig inne på rummet och varje natt var jag tvungen att väcka dem för jag behövde hjälp att ändra position. Jag fick för ont i ryggen om jag låg för länge på rygg. Jag minns ingenting av de två-tre första dagarna efter min operation.
 
Tre dagar efter min operation kom min storebror och storasyster på besök, men detta minns jag inte så mycket ifrån. Det enda jag kommer ihåg är att min storasyster stod och torkade tårarna vid min säng. Jag satt upp några gånger varje dag, men det var inga långa stunder. Det var i stort sett att sätta sig upp och sedan ville jag lägga mig ner igen. Första gången jag stod upp var fem dagar efter operationen.
 
Storebror Daniel på besök
Storasyster Elin och mamma

Några dagar efter min operation drogs det bülowdrän jag hade. Några gånger varje dag var jag tvungen att andas i en CPAP. Det är en mask och i den är det ett luftmotstånd som man ska andas i. Jag tyckte det var obehagligt i början, men jag vände mig vid det.
 
Dagen innan jag skulle åka hem knackade det på dörren och in kom en rosa clown. Jag tror hon blev lika förvånad som jag blev, haha! Hon hade nog väntat sig ett litet barn och inte en tonåring. Hon hade i alla fall med sig en ukulele, men jag tror hon insåg att jag nog inte ville höra när hon spelade. Vi pratade lite och sen gick hon.

Jag tror det var den sjätte eller sjunde dagen som jag gick en liten längre sträcka. Då gick jag och min sjukgymnast på Linköping ut till trapphuset för att jag skulle prova gå i trappor. Det skulle man göra innan hemresan. Hela den dagen hade jag mått jätteilla och knappt kunnat varit uppe någonting. Jag kommer ihåg att jag var fast besluten att gå de där trappstegen, trots att jag mådde illa, som jag behövde så att jag skulle få åka hem. Jag längtade hem till min säng, hela min familj och GOD mat. Maten på Linköpings sjukhus var inte att rekommendera.
 
Sju dagar efter min operation kom Hans Tropp och andra läkare in till mig på morgonronden. De tyckte att jag såg piggare ut än vad jag gjort andra dagar och de beslutade att jag kunde få åka hem dagen efter, torsdagen den 19 maj.
 
Dagen efter bar det iväg. På morgonen kom en ambulansperson med en bår in till mitt rum. Jag minns att den var stenhård och kall, men det var inget jag tänkte så mycket på. Mina tankar var på ett helt annat håll. Att jag snart var hemma! De lastade in mig i sjuktransporten som skulle ta mig hem och min papap satt bredvid mig inne i minibussen. Vi åkte en omväg hem för att slippa så krokig väg som det annars är från Örebro till Linköping. Hemfärden tog några timmar och direkt när jag kom hem gick jag och la mig. Mina krafter var helt slut och jag somnade nästan direkt. På kvällen fick jag äntligen god mat, dock åt jag i sängen för jag orkade inte sitta uppe.


På vägen hem :D
 
Det här är i princip allt jag minns från min sjukhustid.

10:e maj - 11:e maj 2011

2012-01-24 | 20:48:03
Det var den 10 maj, 2011 som jag blev inskriven på Linköpings sjukhus. Jag skulle operera mig för skolios dagen efter, alltså den 11 maj. Vi blev inskrivna klockan tio på morgonen och efter inskrivningen åkte jag upp på avdelning 15 som är barn och ungdomsavdelningen. Där träffade jag flera sjuksköterskor och de visade mig rum 431 som var det rum jag skulle ha under min vistelse på sjukhuset. Väl inne på rummet fick vi vänta rätt länge på att någon skulle komma och ge oss mer information. Efter någon timme kom det en sjuksköterska och gav oss ett schema över hur dagen skulle se ut. Hon visade oss även runt på avdelningen och visade mamma och pappa anhörings köket med mera.  

Det första besöket jag var på var spirometri. Spirometri är en undersökning där de ser min lungkapacitet. Undersökningen gå ut på att man ska blåsa på olika sätt i ett rör (enkelt förklarat). Där nere fick jag blåsa i olika luftmotstånd och så vägde och mätte hon mig. Efter spirometrin åkte vi upp på avdelningen igen och så satte en sjuksköterska emblasalva på mig för att de skulle sätta en infart och ta blodprov. Efter det hade jag "lunch" innan jag skulle på röntgen. Mamma, jag och pappa hoppade sjukhusmaten och åkte ner på stan och åt lunch istället. Jag hade inte någon matlust och det var där som det brast för mig. Jag insåg vad som väntade mig, men det var inte själva operationen jag var orolig för utan narkosen. Sist jag opererade mig minns jag allt från narkosen. Det var massa människor runt omkring mig och jag ville bara därfirån. Jag var orolig över att det skulle bli samma sak igen.   

Efter maten gick vi tillbaka till sjukhuset och ner till röntgen. Där fick vi sitta och vänta ett tag innan det blev min tur. Jag gjorde bland annat vanlig slätröntgen men också skiktröntgen och magnetröntgen. När röntgen var klar åkte vi upp på avdelningen och så kom en narkosläkare dit och gav oss information om hur narkosen skulle gå till. Jag minns att det besöket gjorde mig bara mer orolig, med alla slangar och liknande jag skulle ha. Narkosläkaren berättade att jag skulle ha bl.a. Ett bülowdrän, kissekateter, epiduralkateter, CVK, flera droppnålar på arm och hand m.m. Ett bülowdrän är ett dränage som blåser upp min lungsäck. Om man ska snittas på sidan är de tvungna att punktera lungsäcken för att komma åt ryggraden. Därför är man tvungen att ha ett sådant dränage efteråt så att lungsäcken blåses upp igen och att eventuell vätska töms.

Efter det tog sjuksköterskorna blodprov på mig och sedan kom arbetsterapeuten och en sjukgymnast. Arbetsterapeuten informerade mig om hur jag skulle sitta efter operationen och hon frågade bland annat om jag skulle behöva åka sjuktransport till skolan. Hon bad även om att få kontakta skolsköterskan på min skola så att de skulle ordna ett rum i skolan dit jag kunde gå på raster och liknande för att vila. 
Sjukgymnasten visade lite lätta benövningar och liknande jag kunde göra i sängen. Han sa även att vi kommer träffas senare för att göra trappövningar och ha gåträningar i korridorer.   

Den här dagen träffade jag även min läkare Hans Tropp. Jag fick reda på hur operationen skulle gå till. De skulle snitta mig på sidan och inte bak på ryggen, vilket jag visste om sedan tidigare. Därefter skulle de sätta stag m.m. och räta upp ryggraden. Han tog även fram mina röntgenbilder och visade dem. 

På kvällen blev det lugnare och då passade vi på att gå till Ronald Mcdonald-huset där föräldrar och syskon kan bo om deras barn ligger inne på sjukhus, vilket mamma och pappa skulle turas om att göra. När mamma sov en natt hos mig på rummet, sov pappa på Ronald Mcdonald huset och vise versa. Huset är som ett hotell fast mycket mer hemtrevligt. Det har flera sovrum och varje rum har eget badrum. Det finns gemensamma utrymmen t.ex. flera vardagsrum, två stora kök där varje familj som bor får tillgång till eget kylskåp m.m. Jag blev väldigt positivt överraskad och det var jättetrevlig stämning där.

På kvällen skulle jag även duscha med en speciell svamp vid två tillfällen. Svampen innehöll bakteriedödande medel. Första duschen tog jag vid åtta tiden och andra vid tiotiden. Sedan gick jag och la mig och sov hela natten, vilket förvånade mig med tanke på hur nervös jag var. Jag fastade från klockan 12 på kvällen.

Operationsdagen:

Nästa morgon blev jag väckt utav en sjuksköterska vid halvsju på morgonen. Då gick jag upp och duschade ytterliggare en gång med svampen. Efter duschen satte jag på mig mina operationskläder. Det var ett par strumpor, ett par jätte stora trosor och en rock. Sedan fick jag lägga mig i sängen som var nybäddad och så var det bara att vänta på att få rulla ner mot operationssalen. Jag fick varken dricka eller äta något. Den morgonen var jag jättenervös och händerna skakade när jag duschade och klädde på mig.

Kvart över sju rullades jag ner mot operationssalen. Min pappa följde med mig ner. Han fick ta på sig sjukhuskläder och en nätmössa precis som jag hade. Vi rullades ner till en korridor där alla som skulle opereras låg och väntade på att bli sövda. Mellan varje säng var det draperier och runt omkring sprang det människor i sjukhuskläder. Efter ett tag kom det en kille och hämtade oss. Jag rullades in till ett rum där det var några sjuksköterskor. Inne i rummet stod det ytterliggare en säng som jag fick lägga på mig på och över mig la de ett stort täcke som var uppblåst av varmluft. Min pappa var med mig hela tiden och var även där när jag blev sövd. Jag minns i stort sett ingenting mer utan sen är allt svart.  

När jag vaknade upp igen låg jag nere på IVA. Då var klockan strax efter tre på eftermiddagen och alltså hade jag varit sövd i ungefär 7 h och 30 min. Jag var väldigt dåsig på grund av all medicin och det gör att jag inte kommer ihåg någonting från när jag låg på IVA. Nere på IVA satt jag för första gången, men detta minns jag ingenting av. Jag kommer ihåg att jag delade rum med ett annat barn som skrek hela tiden.

Det enda jag minns från IVA var att jag upplevde att personalen var väldigt snälla och agerade så fort jag fick ont. På natten satt de på en stol och vakade över mig.

Efter ett dygn fick jag flytta upp på avdelningen igen.








Bilder från IVA (Inga fina men ni förstår nog att man inte kan ha plattat hår efter att ha varit sövd i nästan 8 h)
Välkommen till min blogg! Sara är mitt namn och jag är en 19-årig tjej med skolios. Jag fick reda på min skolios när jag var ca 12 år och blev opererad för det den 11:e maj 2011. Operationen gick bra och nu håller jag på med sjukgymnastik för fullt! Vid frågor är det bara att höra av sig. Jag svarar mer än gärna! Trevlig läsning!

RSS 2.0